När det nalkas mot jul

Som barn hade jag sömnlösa nätter inför jul. Jag sparade ihop varenda krona för att kunna köpa julklappar till mina kära. Jag satt nere i garaget och snickra ihop små brädbitar i varandra, gjorde julkort på skolan och en och annan ängel. Jag har varit en trogen följare av varenda julkalender och spelat alla dess spel. Jag har varit en traditionsmänniska av rang, tomtegröten skulle ut, somna innan tolv, släkten skulle samlas och maten skulle ätas. 

 

Men på senare tid har den slaviska ”julehetsen” börjat svalna och jag blir mer och mer en rebell mot allt vad julen innebär. Jag vill inte äta julbordet, vill inte träffa släkten och om jag fick välja skulle jag genomföra julen på mitt alldeles egna sätt. Utan att bry mig om alla andra som hetsar. För det finns de som hetsar redan 4 veckor innan jul. ”Ja, nu var köttbullarna klara, korven är stoppad och alla julklappar är klara”. Bespara mig denna hets, bespara mig detta skryt. Förra året slog det mig, hur mycket pengar som läggs ner under decembermånad. Livet stannar inte upp bara för att det är jul, den vanliga vardagen fortsätter att fortgå. Dvs räkningar, mat och annat finns fortfarande där, plus en överdriven konsumtion. 

Morgondagens avsnitt av julkalendern handlar om 70-talet och protesterna mot julterrorn. För 40 år sedan sa man ifrån mot kommersen, den överdrivna konsumtionen och det vulgära sätt att leva som vi än idag maler på med i december, om inte ännu värre. För i Sverige förväntas vi lägga ner ca 75 miljarder på julhandeln i år och det verkar vara något som tenderar att öka, för varje år som går. Lyckligtvis verkar vi blir mer och mer givmilda mot frivilliga organisationer.

Men som jag sa till en kollega, man kan inte tänka smart hela tiden. Ibland måste man unna andra, ibland måste man köpa presenter till sig själv. Jag är ingen ängel i det hela, jag spenderar pengar på klappar, jag dricker flaskvatten fast jag inte borde…

Men det är inte mot konsumtionen som jag hyser agg utan mot julterrorn i den bemärkelsen att människor hetsar. Hetsar om att finna julefrid. Och jag vet inte, kanske är det just det jag blir förbannad över att jag själv inte hittar den och därför blir jag en bakåtsträvare, introvert och börjar protestera.

Jag tycker fortfarande om julen. Dess filmer, dess musik och sillen i kopiösa mängder. Men jag hetsar inte längre om det traditionsenliga. Jag är numera glad om jag får spendera tid med min familj, visa min uppskattning och bara vara. För på så sätt tror jag att den efterlängtade julefriden uppstår, om alla bara får vara. 

 

// Felicia

Vardag | | Kommentera |
Upp